Etikettarkiv: EU

Mediebilden bortser från Trumps styrka

Publicerad på Dagens Arena 7 juni 2017

Hösten 2016 deltog jag i Hillary Clintons presidentvalskampanj i Florida. Det var min femte valrörelse för Demokraterna.

Vid varje tillfälle har jag fått frågan – både i Sverige och i USA – varför jag som svensk engagerar mig i ett amerikanskt val. Svaret har alltid känts givet. Hur USA och dess politiska styre agerar spelar fortfarande en avgörande roll för resten av världen.

Detta bekräftades dessvärre på nytt under torsdagen, när Donald Trump aviserade att USA kommer att lämna Parisavtalet.

Att USA överger Parisavtalet innebär att vi fortsatt rör oss i snabb takt mot en kritisk temperaturökning, men att den nation som står för de näst största koldioxidutsläppen inte längre anser sig skyldigt att delta i klimatomställningen.

Det är ett agerande som är lika bakåtsträvande som oansvarigt.

Vi kan nu bara hoppas att övriga 194 länder som signerade avtalet i Paris, och inte minst Kina och EU, väljer att anstränga sig ytterligare.

I svensk medieskildring kan det ibland framstå som att Donald Trumps dagar som president är räknade. Är det inte tvivelaktiga kopplingar till Ryssland och läckor från Vita huset är det kritik från västvärldens ledare – inte minst efter torsdagens besked – som bidrar till en sådan bild.

Det här bär starka likheter med mediabilden under George W. Bushs tid vid makten. Det är lätt att bara minnas att Bush den yngre lämnade ämbetet med historiskt låga förtroendesiffror efter Irakkrig, finanskris och orkanen Katrina. Men dessförinnan, och innan Demokraternas återhämtning påbörjades i kongressvalet 2006, blev George W. Bush omvald som landets president 2004 med bred marginal – 286 elektorsröster mot John Kerrys 251.

Mätningar visade samtidigt att om omvärlden hade röstat hade Kerry vunnit med ett stöd på cirka 80 procent.

Det är enkelt, och kanske rent av nödvändigt för att orka, att fnissa åt covfefe-tweets och att Emanuel Macron klämmer åt Donald Trumps hand lite för hårt. Men parallellt med – eller ibland i skymundan av – alla skandaler och märkliga utspel arbetar Donald Trump målmedvetet för att uppfylla sina vallöften och därmed också genomföra ett stort politiskt skifte från sin föregångare.

Inreseförbud prövas, Obamacare hänger löst, muren mot Mexiko ska byggas och ett historiskt klimatavtal lämnas därhän.

Flera av dessa initiativ påverkar människor långt bortom USA:s gränser.

Vi är många i Sverige och i resten av världen som önskar att Donalds Trumps tid i Vita huset blir så kortvarig som möjlig, inte minst efter beskedet om Parisavtalet.

Men våra förhoppningar om att Trumps presidentskap blir kortare än åtta år bör inte ställas till att han tvingas bort genom en riksrätt eller att han själv väljer att avgå.

Republikanernas senaste presidentvalsseger kom just med att George W. Bushs blev omvald 2004.

Att de själva, när de nu även har majoritet i kongressen, skulle tvinga bort sin president är osannolikt, både sett ur ett historiskt perspektiv men inte minst med tanke på att Washington är djupt polariserat.

Möjligheten att USA slår in på en bättre kurs, och att landet kommer att ledas av en administration som vill ta sitt ansvar för klimatomställningen, är öppet för omvärlden och vill erbjuda sin befolkning en sjukvårdsförsäkring, ges realistiskt sett först i och med nästa presidentvalrörelse, 2020.

Och Donald Trumps fyra första månader vid makten har bekräftat det vi redan befarade. Att det är en global angelägenhet att verka för att han inte blir omvald.

Rasmus Lenefors, oppositionsråd för Socialdemokraterna i Huddinge.

Farligt om EU gör sig beroende av Turkiet

farligt-om-eu-gor-sig-beroende-av-turkiet

Publicerad på Dagens Arena 13 december 2016

Utvecklingen i Turkiet väcker djup oro. Sedan Erdogan tillträde som president 2014 har han eftersträvat ett auktoritärt styre som skulle ge honom närmast obegränsad makt.

Efter militärkuppen i somras har tre månaders undantagstillstånd förlängts med ytterligare tre månader och under tiden har Erdogan rensat bort meningsmotståndare i en takt som saknar motstycke i modern turkisk historia. Över 125 000 människor har avskedats varav nästan 40 000 har kastats i fängelse. Landets intellektuella, journalister, människorättsaktivister och oppositionspolitiker har spärrats in en efter en. ”Samröre med terrorism” är den svepande anklagelsen. En expertpanel vid Europarådet slog förra veckan fast att utrensningen bryter mot såväl internationell rätt som den turkiska konstitutionen.

Nyligen slog polisen till mot den oberoende tidningsredaktionen Cumhürriyet, som var den sista Erdogan-kritiska tidningen. Över 200 medier har nu stängs ner. Det är ett stort bakslag för turkisk demokrati och yttrandefrihet.

Därtill har förtrycket mot minoriteter som kurder, armenier, kristna och aleviter eskalerat. För en kort tid sedan greps ett tiotals politiker från det pro-kurdiska partiet HDP, bland annat den demokratiskt folkvalde ledaren Selahattin Demirtas och Figen Yuksekdag, vilka har utgjort en hörnsten för utvecklingen av mänskliga rättigheter i landet.

Många människor i de sydöstra delarna av Turkiet lever samtidigt i en misär jämförbar med grannlandet Syrien och landet står på randen till ett inbördeskrig mellan kurder och turkar. Följderna av det skulle bli katastrofala, inte bara för Turkiet utan även för EU och Sverige. Det skulle innebära nya flyktingkriser och framför allt nya mänskliga tragedier.

Erdogans planer har även lett till en turkisk militärintervention i Syrien. Liknande scenario väntas i Irak, där civila i relativt lugnare områden riskerar att råka ut för turkisk aggression. Det finns i dagsläget inget som tyder på att president Erdogan skulle vilja överge sina neo-ottomanska planer.

Flyktingkrisen har hittills varit Turkiets trumfkort gentemot EU. Den har inneburit att EU har tvingats agera och uttrycka sig aktsamt i frågan om Erdogans alltmer despotiska styre.

Och det ligger i både EU:s och Turkiets intresse att samarbeta och det är viktigt med en fortsatt dialog – så bred som möjligt. Att försöka påverka Turkiet i rätt riktning är fortfarande att föredra före sanktioner.

Samtidigt kan samarbete inte ske till vilket pris som helst. Mänskliga rättigheter får aldrig bli förhandlingsbara och att förtrycka ett lands opposition aldrig accepterbart.

Att EU gör sig beroende av ett Turkiet som avfärdar frihet och demokrati vore både kortsiktigt och farligt.

Rasmus Lenefors, oppositionsråd för Socialdemokraterna i Huddinge
Celal Celepli, styrelseledamot för Socialdemokraterna i Huddinge

Obama och EU måste agera med kraft

Obama och EU måste agera

Publicerad på Nyheter24 16 april 2014

”Obama och EU måste nu agera med kraft för att de-eskalera situationen och få Ryssland att dra tillbaka sina trupper från östra Ukraina”.

Sedan Barack Obama blev omvald 2012 har begreppet ”hans värsta kris hittills” i princip slitits ut. Obamas andra mandatperiod har så här långt präglats av budgetkris, NSA-kris, sjukvårdskris och Syrien-kris. Och nu Ukraina-kris.

De senaste dagarnas utveckling i Ukraina tyder på att krisen är på väg att eskalera. De proryska separatisterna, som i många fall säkerligen utgörs av ryska specialstyrkor, har fortsatt att erövra strategiska byggnader i östra Ukraina. Landets regering har svarat med att sätta in armén. Dödsoffer har rapporterats på båda sidor. Nu har även ryska stridsfordon rullat in i Ukraina.

Detta sker samtidigt som den politiska debatten har börjat kantra mot att Rysslands annektering av Krim närmast får accepteras och att Barack Obama borde glömma Ukraina och istället fokusera på Syrien. En sådan apati vore livsfarlig. Det som krävs nu är tvärtom att president Obama är tydlig mot Vladimir Putin och att han gör allt för att Väst agerar samfällt.

För Obamas egen del är det särskilt hanteringen av Syrien som har försatt honom i en utsatt position gentemot Putin. Obamas ”red line” mot användningen av kemiska vapen visade sig vara tomma ord och det mest valhänta agerandet under hans presidentperiod. Det underströks inte minst av att det blev just Putin som klev in och ”räddade” situationen.

Att president Obama har uttryckt att Rysslands aggression mot Krim och i Ukraina ”kommer att kosta” kräver därför mer konkretion än några utfärdade reseförbud och stoppade visum.  Närhistorien visar också att Vladimir Putin oftast bemöter diplomati med ett hånskratt.

Obama har hittills hanterat Ukraina enligt sin allmänt återhållsamma princip, som tidigare har uttryckts i en minimerad involvering i Libyen och en avveckling i Irak och Afghanistan. Att han till skillnad från sin föregångare tror på diplomati snarare än invasion har på många sätt också varit viktigt för såväl USA som för omvärlden. 

I Ukraina har Obama emellertid trumf på hand, även utan militära medel. Rysslands ekonomi blöder och en annektering av Krim må vara betydelsefullt som maktdemonstration men är samtidigt ekonomiskt vansinne. Obama bör därför snarast ta initiativ till omfattande strategiska sanktioner mot bl.a. Rysslands finans-, energi- och försvarssektor. Detta är troligen det mest verksamma sättet att påverka Putins regim.

En förutsättning för att kunna sätta verklig press på Ryssland är dock att Obama lyckas behålla en enighet i Väst, där många länder har omfattande handel med Ryssland och vissa i är mer eller mindre beroende av rysk energiexport. Tyskland, världens fjärde största ekonomi, får exempelvis 40 procent av sin energiförsörjning från Ryssland. Att bryta Västs enighet, som i princip har varit konstant sedan Kalla kriget, och ytterligare försvaga USA:s ledarroll är självklart också precis vad Vladimir Putin vill. Obama måste därför övertyga EU och övriga allierade om att annekteringen av Krim inte är en fråga att kompromissa om, utan att den är en del i ett större spel om Ukrainas framtid, antingen som en fortsatt självständig stat, med rätt att söka medlemskap i både EU och NATO, eller som en lydstat till den återupprättade Sovjetunion som Putin drömmer om.

Obama och EU måste nu agera med kraft för att de-eskalera situationen och få Ryssland att dra tillbaka sina trupper från östra Ukraina. Det som behövs nu är en verklig ”red line” till försvar av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.

Rasmus Lenefors, statsvetare och politisk sekreterare (S)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...