Etikettarkiv: George W Bush

Mediebilden bortser från Trumps styrka

Publicerad på Dagens Arena 7 juni 2017

Hösten 2016 deltog jag i Hillary Clintons presidentvalskampanj i Florida. Det var min femte valrörelse för Demokraterna.

Vid varje tillfälle har jag fått frågan – både i Sverige och i USA – varför jag som svensk engagerar mig i ett amerikanskt val. Svaret har alltid känts givet. Hur USA och dess politiska styre agerar spelar fortfarande en avgörande roll för resten av världen.

Detta bekräftades dessvärre på nytt under torsdagen, när Donald Trump aviserade att USA kommer att lämna Parisavtalet.

Att USA överger Parisavtalet innebär att vi fortsatt rör oss i snabb takt mot en kritisk temperaturökning, men att den nation som står för de näst största koldioxidutsläppen inte längre anser sig skyldigt att delta i klimatomställningen.

Det är ett agerande som är lika bakåtsträvande som oansvarigt.

Vi kan nu bara hoppas att övriga 194 länder som signerade avtalet i Paris, och inte minst Kina och EU, väljer att anstränga sig ytterligare.

I svensk medieskildring kan det ibland framstå som att Donald Trumps dagar som president är räknade. Är det inte tvivelaktiga kopplingar till Ryssland och läckor från Vita huset är det kritik från västvärldens ledare – inte minst efter torsdagens besked – som bidrar till en sådan bild.

Det här bär starka likheter med mediabilden under George W. Bushs tid vid makten. Det är lätt att bara minnas att Bush den yngre lämnade ämbetet med historiskt låga förtroendesiffror efter Irakkrig, finanskris och orkanen Katrina. Men dessförinnan, och innan Demokraternas återhämtning påbörjades i kongressvalet 2006, blev George W. Bush omvald som landets president 2004 med bred marginal – 286 elektorsröster mot John Kerrys 251.

Mätningar visade samtidigt att om omvärlden hade röstat hade Kerry vunnit med ett stöd på cirka 80 procent.

Det är enkelt, och kanske rent av nödvändigt för att orka, att fnissa åt covfefe-tweets och att Emanuel Macron klämmer åt Donald Trumps hand lite för hårt. Men parallellt med – eller ibland i skymundan av – alla skandaler och märkliga utspel arbetar Donald Trump målmedvetet för att uppfylla sina vallöften och därmed också genomföra ett stort politiskt skifte från sin föregångare.

Inreseförbud prövas, Obamacare hänger löst, muren mot Mexiko ska byggas och ett historiskt klimatavtal lämnas därhän.

Flera av dessa initiativ påverkar människor långt bortom USA:s gränser.

Vi är många i Sverige och i resten av världen som önskar att Donalds Trumps tid i Vita huset blir så kortvarig som möjlig, inte minst efter beskedet om Parisavtalet.

Men våra förhoppningar om att Trumps presidentskap blir kortare än åtta år bör inte ställas till att han tvingas bort genom en riksrätt eller att han själv väljer att avgå.

Republikanernas senaste presidentvalsseger kom just med att George W. Bushs blev omvald 2004.

Att de själva, när de nu även har majoritet i kongressen, skulle tvinga bort sin president är osannolikt, både sett ur ett historiskt perspektiv men inte minst med tanke på att Washington är djupt polariserat.

Möjligheten att USA slår in på en bättre kurs, och att landet kommer att ledas av en administration som vill ta sitt ansvar för klimatomställningen, är öppet för omvärlden och vill erbjuda sin befolkning en sjukvårdsförsäkring, ges realistiskt sett först i och med nästa presidentvalrörelse, 2020.

Och Donald Trumps fyra första månader vid makten har bekräftat det vi redan befarade. Att det är en global angelägenhet att verka för att han inte blir omvald.

Rasmus Lenefors, oppositionsråd för Socialdemokraterna i Huddinge.

Obama vill stänga Guantanamo


Undertecknads engagemang i amerikansk politik är sprunget ur en reaktion mot George W. Bushs utrikespolitik efter 11 september. Därför var president Obamas kungörelse idag, att han vill göra ett nytt försök att stänga fånglägret Guantanamo på Kuba, glädjande.

”Keeping this facility open is contrary to our values,” Obama said. ”It undermines our standing in the world. It is viewed as a stain on our broader record of upholding the highest standards of rule of law.”

Samtidigt ska vi komma att nyckelordet här är försök.

För USA:s politiska system är med sin maktdelning som bekant uppbyggt för att förhindra, eller åtminstone förhala, radikala förändringar. Ingenting är klart förrän det är klart. När Obama nu ger sitt lagförslag om att stänga Guantanamo till den av Republikanerna dominerade kongressen finns det därför, tyvärr, skäl att vänta med att korka upp.

Mer att läsa: ABCAftonbladetCNN l DI l NBCNew York TimesSVT

Försvagat USA i Mellanöstern?

130924_obama_united_nations_328_rtrDet var rubriken på en läsvärd ledare i Expressen under juldagarna. Och undertecknad delar i stort den sammanfattande analysen av USA:s position och vägval i Mellanöstern. Som att:

George W Bushs krigspolitik var ett kostsamt misslyckande. Det ledde till att Barack Obama år 2008 valdes på löften om en ny giv i utrikespolitiken, byggd på försiktig realism, fredlig diplomati och ekonomiskt inflytande.

Samt att:

Tre år efter de arabiska revolutionernas utbrott är resultaten som bäst blandade. Obama har trots sin återhållsamma inställning dragits in i en hel rad nya konflikter, bränt fingrarna på varenda en, och USA:s inflytande i Mellanöstern har varje gång försvagats.

Ett par andra påståenden i texten kräver möjligen mer diskussion, däribland raderna om Syrien:

I Syrien var Obamas första impuls att undvika inblandning. Han har trots envisa påstötningar från arab- och västländer vägrat intervenera militärt, men det gick i slutändan inte att både vara världspolis och stå vid sidan av. Nu är USA djupt indraget i konflikten, men verkar inte ha någon plan för att vinna den.

Är USA verkligen ”djupt” indraget i konflikten? Den uppfattningen ställer jag mig tveksam till. Snarare sitter Washington fortfarande på läktaren, utan ett genuint engagemang i Syrien.

Däremot är Putins positionering i frågan sannolikt en nagel i ögat för Obama. Men det är inte någon ny rysk storhetstid vi bevittnar. Självmordsdåden i Volvograd understryker tvärtom hur instabilt landet fortfarande är.

Expressens passage om ”Obamas djärva diplomatiska öppning mot Iran” skulle också med fördel kunna breddas. Försoning är självklart att föredra framför krig, men då Obamas agerande samtidigt har retat upp både Saudiarabien och Israel kan det, tvärtemot vad Expressens ledare hoppas och tror, de facto skapa mer instabilitet i regionen. Obama och Kerry behöver med fortsatt noggrannhet hålla sina allierade i schack.

Mer att läsa: DN l DN l SvD I TIME Foto: Politico

Obama måste återta initiativet

ObamaDet är nu ett år sedan Barack Obama blev omvald som USA:s president. Sett till elektorsröster med en relativt trygg marginal. Den andra mandatperiodens första år har dock inte varit någon framgångssaga. Om Obama vill lämna Vita Huset med ett arv som åtminstone någorlunda lever upp till de förväntningar som han själv bidrog till att skapa måste han nu sätta sig i förarsätet igen.

Novembernatten var ljum när jag promenerade hem från valvakan till hotellet i Miami, efter Obamas historiska seger i presidentvalet 2008. Efter åtta år med George W. Bush, två krig och en finanskris, var det som om en hel värld såg fram emot att Obama skulle få fylla sitt budskap om ”Change” med konkret politik.

Och Obamas bedrifter ska självfallet erkännas. Det var hans stimulanspaket som räddade den amerikanska bilindustrin och hundratusentals arbetstillfällen, kriget i Irak är avslutat, han har som första president uttryckt sitt stöd för samkönade äktenskap, och det var Obama som lyckades ta en historisk sjukvårdsreform i hamn. Därtill har partipolitiska låsningar utgjort bromsklossar i andra fall, som ambitionen att stänga Guantanamo eller att reformera landets integrationspolitik.

Allt detta bidrar till att det finns skäl att betrakta Obama som USA:s mest progressiva president sen Franklin D. Roosevelt, och jag deltog engagerat även i hans omvalskampanj. Men myntet har två sidor.

Om vi vänder på det möts vi för det första av det faktum att Obamas andra mandatperiod så här långt har varit närmast kaosartad. Obama är liberalen vars underrättelsetjänst, utan uppenbara skäl, har avlyssnat Angela Merkels privata telefonsamtal, samt över 30 statsledare till. USA:s federala verksamhet tvingades nyligen slå igen och vållade den amerikanska ekonomin ytterligare skada. Syrien-konflikten har hanterats skakigt. Och hemsidan för Obamacare, presidentens största inrikespolitiska framgång, har havererat.

För det andra håller det inte att beskylla obstruerande republikaner i kongressen för allt som vi ogillar med Obama. Många av de inhemska övervakningsprogrammen började förvisso under Bush-administrationen men de har förlängts, och i vissa fall också utökats, under det nuvarande styret. Inte heller NSA-skandalen, drönarattackerna eller hanteringen av Edward Snowden är Republikanernas fel. Det ska inte negligeras att Obamas retorik i många fall har varit motsatsen till hans föregångares. Men utrikespolitiken bär dessvärre fortfarande alltför många likheter.

Barack Obama kommenterade nyligen problemen med Obamacares hemsida med att konstatera att det frustrerade honom mer än någon annan. Men precis som i fallet med NSA eller hanteringen av Syrien-krisen ställer vi högre krav än så. Obama är inte ett offer eller en passiv åskådare. Han är USA:s president, den högst ansvarige och den som nu måste sätta sig i förarsätet.

Morgonen efter valet 2008 läste jag i Miami Herald om reaktionerna på resultatet. En av de intervjuade väljarna deklarerade övertygat för tidningen att mardrömmen var över: ”Världen kommer att se på oss annorlunda nu.”

Fem år senare är vi många som vill påminna Obama om att vi hyste samma förhoppningar.

Mer att läsa: Ab l DN l GP l SvD

Ett annat USA med Romney

Efter ett morgonpass på New York Sports Club kom jag hem och slog på CNN för att lyssna på Mitt Romneys på förhand upphaussade utrikespolitiska ”linjetal”.

Romney själv är nog nöjd med hur det gick.

Det var tydligt att han ville framstå som en robust presidentkandidat som inte skulle backa för att visa världen vilket land det är som fortfarande bestämmer.

Barack Obamas fyra år vid makten beskrevs som en ”failed policy” och det som åsyftades var att Obama är för mjuk mot Palestina, för hård mot Israel och för avvaktande mot Iran. Bland annat.

Det övergripande budskapet var att Romney skulle återupprätta USA:s ledande position på den internationella scenen. Vid ett par tillfällen tenderade ex-guvernören att låta skrämmande lik George W Bush, vars katastrofala utrikespolitik är orsaken till att jag engagerade mig i amerikansk politik in the first place och har kampanjat för Demokraterna i varje val sen 2006.

Dagens tal av Mitt Romney visade på tydliga utrikespolitiska skillnader de båda kandidaterna emellan. Den betydligt mindre konfliktsökande linje som stora delar av världen längtade efter och välkomnade när Obama svors in skulle, om Romney vinner i november, snabbt förpassas till sophögen.

Exakt HUR retoriken skulle utformas i praktisk politik framgick inte. Däremot minns vi alltför väl hur det såg ut sist en republikan höll i spakarna.

Mer att läsa: Ab l DN l DN l GP l GP l SvD l SvD l SvD

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...