Etikettarkiv: Mitt Romney

Vi har mycket att lära från USA – men inte det här

moderater-ni-tog-det-samsta-fran-trumpPublicerad i Aftonbladet 18 november 2016

Amerikanska valrörelser beskrivs ofta som både hårda och smutsiga. På goda grunder. Men det finns också mycket värdefullt att lära sig.

Sedan 2006 har jag kampanjarbetat för Demokraterna i tre presidentval och två kongressval. Jag har inspirerats av Demokraternas låga trösklar för engagemang, förmågan att ta vara på varje enskild kampanjarbetares kompetens och partiets oerhört välorganiserade gräsrotsarbete.

Därför tycker jag att det är bra att företrädare för Moderaterna och andra partier hämtar inspiration från amerikanska valkampanjer. Men efter Moderaternas USA-besök för att följa årets valrörelse finns det skäl att fråga vilka lärdomar man har tagit med sig.

En tidig indikation kom när partiets kommunikationschef la upp en bild på sig själv framför en amerikansk SUV där han skrev ”When they go low, we kick them in the balls”.

Kanske fanns det någon humoristisk tanke bakom som jag inte förstår. Men förutom att kommunikationschefen för ett parti som gör anspråk på statsministerposten skriver om att sparka människor mellan benen är det här ett exempel på att de inte verkar ha lärt sig någonting av årets valrörelse. Åtminstone inte något positivt.

Kommunikationschefens citat är en förvriden version av Michelle Obamas ord på Demokraternas partikonvent, ”When they go low, we go high”, som kapslar in en essens av hela valkampanjen – att inte sänka sig till Donald Trumps nivå.

Än värre blev det som bekant igår när Moderaternas digitala kommunikatör kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora och möttes av skratt från sina kollegor på partikansliet.

Jag har själv aldrig pratat med Anna Kinberg-Batra. Men baserat på den bild jag har fått av henne genom media har jag inga skäl att tro att hon skulle uttrycka sig på samma sätt som den nu avskedade kommunikatören eller att hon skulle bli en svensk Donald Trump. Tvärtom ger Kinberg Batra ett kompetent och erfaret intryck.

Däremot är jag orolig över att Moderaternas partiledare inte verkar ha kontroll över vad som händer i hennes parti. Och det väcker starka associationer till USA.

För det var inte Donald Trump som skapade hatet. Det var hatet som skapade Donald Trump. Trumps kandidatur är slutprodukten av att Tea Party-rörelsen har tagit sig in i det republikanska partiet och vridit det i en extrem riktning.

Jag var med i valrörelsen 2008 när John McCain bet ifrån mot supportrar som kallade Barack Obama för terrorist. Jag var med fyra år senare när Mitt Romney markerade mot att sätta likhetstecken mellan islam och extremism. Men efter att Obama blev omvald 2012 brast Republikanernas renhållningsarbete. Spärrarna mot sexism och rasism luckrades upp.

När jag i år besökte ett tal av Republikanernas presidentkandidat i Jacksonville, Florida var tröjor med texter som ”Hillary for prison” och ”Hillary sucks, but not like Monica” storsäljare. När Donald Trump talade skrek hans supportrar ”lock her up” och ”kill that bitch”. Trump sa inte emot, tvärtom lät han hatet gödas.

Jag misstror inte dig Anna Kinberg Batra och jag misstror inte dina intentioner. Men vi måste alla ta ansvar för en politisk samtalston som vi kan stå för och där vi kan respektera varandra oavsett meningsskiljaktigheter.

Jag vet att din partisekreterare också följde den amerikanska valrörelsen på plats och jag hoppas att ni nu kommer att föra en grundlig intern diskussion om vilka erfarenheter ni vill ta med er.

För med en debatt som präglas av våldsanspelningar och sexism blir vi alla förlorare.

Rasmus Lenefors, oppositionsråd i Huddinge (S)

Obama har släppt handbromsen

obama_edited-1Publicerad på Dagens Arena 21 januari 2015

Barack Obama har släppt på handbromsen. Det ökar chanserna för att nästa person som håller ett State of the Union är en kvinna. 

Två dagar innan det amerikanska kongressvalet 2010 besökte jag ett varmt kampanjevent på Mililani High School utanför Honolulu. I vimlet av sockervadd och rödblåa vimplar fick jag möjlighet att byta några ord med Brian Schatz, Demokraternas kandidat till vice guvernör.

”Vi har bara oss själva att skylla”, kommenterade han stramt de opinionssiffror som alla kände till. ”Väljarna straffar oss för att vi inte har fört en tillräckligt bra politik.”

Schatz såg det som skulle bli Demokraternas valresultat 2010 som ett politiskt nederlag. Obama brottades med de i många fall orimliga förväntningar som ställdes på ”hope” och ”change” samtidigt som han försökte nå samförstånd med såväl internationella meningsmotståndare som över partigränserna i ett alltmer polariserat Washington.

Två år senare blev Obama förvisso omvald, men segern var inte främst ett resultat av fyra års politisk succé utan snarare av att Mitt Romney misslyckats med att entusiasmera de breda väljarlagren och att Demokraternas gräsrotsorganisation fortfarande var stor, stark och väljoljad. Och höstens midterms, efter en andra mandatperiod som på många sätt varit kaosartad, resulterade i att Republikanerna nu för första gången sedan 2007 styr kongressens båda kammare och har sin största majoritet i representanthuset sedan 1947.

Barack Obamas enkla utväg i det här läget, när han inte längre har någon valrörelse framför sig, hade varit att överlåta det politiska ansvaret till den republikanska majoriteten och sitta av den återstående tiden i skuggan av det stundande presidentvalet. Obamas State of the Union bekräftade dessbättre att han i stället verkar ha spottat i nävarna och tänker ta strid för den politik som han själv tror på och en gång gick till val på.

Presidenten föreslog flera progressiva reformer i sitt tal. Höjd skatt för höginkomsttagare. Tuffare utsläppskrav. Sänkta avgifter till community college. Addera att Obama nyligen även gett besked om att USA ska återuppta diplomatiska förbindelser med Kuba och att fem miljoner papperslösa ska få laglig rätt att vistas i USA och det går svårligen att hävda att han lägger sig platt för Republikanerna.

I höstens kongressval var ”anti-Obama” en framgångsrik valslogan och Demokraternas kandidater tävlade i att ta avstånd från presidenten. Obama kan genom en handlingskraftig avslutning på mandatperioden lyfta sina egna popularitetssiffror från de personliga bottennoteringar han har varit nere och vänt på. Det skulle inte bara gagna hans eget eftermäle utan även bromsa en opinion för att Republikanerna ska få vrida tillbaka klockan. Demokraternas presidentvalskandidat skulle också slippa ett valår där allt handlar om att distansera sig från Obama.

En stark final på sitt ämbete ökar sannolikheten för att Barack Obamas efterträdare i Vita huset blir en partivän. Och som opinionssiffrorna ser ut i dag skulle det innebära att Brian Schatz, som nu är senator för delstaten Hawaii, är en del av den kongress som för första gången får höra när en kvinna håller ett State of the Union.

Rasmus Lenefors, socialdemokrat som har arbetat i Obamas båda presidentvalskampanjer.

Podcast om Obama

Time flies.

Den 16 oktober förra året tog jag mig ut från Harlem, där jag och V då var bosatta, till Hofstra University på Long Island, för den andra presidentvalsdebatten mellan Barack Obama och Mitt Romney. Efter Obamas svårförklarligt bleka insats i den första debatten (som jag fick möjlighet att kommentera på Newsmill) levererade presidenten nu med en helt annan glöd och pondus.

Det, och en del annat, diskuterade jag med P4 Kristianstad klockan kvart i två på morgonen när jag var tillbaka i trappen utanför lägenheten och hade snabbladdat mobilen på en dygnet-runt öppen ATM på 125:e gatan.

Jag upptäckte nyss att P4 nu har lagt ut klippet i en Podcast för den som i efterhand vill höra några reflektioner från en svensk valarbetare. Du hittar Podcasten här (nr 159).

Inslaget finns också på P4 Kristianstads hemsida.

Hofstra University

Debate Hofstra UniversityTV-sändningObama 2012 Hofstra

Därför vann Obama

Som jag bloggade för ett par dagar sedan har jag sen efter valet skrivit på en lite längre text om varför Obama blev omvald. Texten har idag blivit publicerad på TV4/Politikerbloggen och följer nedan:

Barack Obama vann det amerikanska presidentvalet. Sett till elektorsröster med en ganska betryggande marginal. Detta trots en arbetslöshet som ligger kvar runt 8 procent och en utbredd oro för det växande underskottet. Efter att ha deltagit i Obama-kampanjen under två månader vågar jag hävda att valsegern inte främst var en politisk triumf. Snarare segrade presidenten på grund av en stark gräsrotsorganisation och en svag motståndare.

Först ska vi kanske ändå nämna de politiska förändringar som faktiskt skedde under Obamas första mandatperiod: kriget i Irak är avslutat, en historisk sjukvårdsreform är införd, Wall Street har reglerats, General Motors lever och Osama bin Ladin är död. Demokraternas konvent i Charlotte var en orgie i att upprepa bedrifterna.

Behovet att bekräfta vad som har genomförts hänger sannolikt ihop med att man hade svårare att lägga ut färdriktningen för framtiden. Obama-kampanjen pratade om landets arbetslöshet och ekonomi också, givetvis. Men inte lika extensivt, inte lika självsäkert. Och den glansiga broschyren med Obamas plan för att minska arbetslösheten som kom i slutspurten var i ärlighetens namn inte mycket mer att hänga i julgranen än Mitt Romneys mantra om tolv miljoner nya jobb.

Trots en ganska skissartad idé för landets största utmaningar blev Obama alltså omvald. Det bör han tacka ett sorgligt republikanskt primärval för, där Romney inte lyckades väcka större entusiasm än att han hamnade i en utdragen kamp med en skolpojke i slipover (Rick Santorum). Det kommunikativa slagläge som Republikanerna hade i valrörelsen slarvades också bort genom ödesdigra kommentarer (47 procent) och ett missriktat fokus (Libyenattacken istället för ekonomin). Republikaner som jag pratade med förstod att Romney uppfattades som en kappvändare och elitist och innan Obama sov sig igenom den första TV-debatten var media redo att döpa Romney till ”the worst candidate ever”.

Än viktigare än en svag motståndare som inte lyckades utnyttja sitt slagläge var dock Obamas gräsrotskampanj. Även om de ungas entusiasm inte var lika påtaglig som 2008, och vitt hår ibland kändes mer representerat än vita sneakers, hade Obama fortfarande övertaget på gräsrotsnivå. I Lehigh Valley, Pennsylvania, pratade jag med en kampanjledare som berättade att de fick fler bussar med volontärer från New York i förra valet, men i andetaget efter nämnde hon att Obama-kampanjen hade nästan dubbelt så många lokala kontor i delstaten jämfört med Romney. I andra swing states var kontoren tre gånger fler.

Sammanlagt hade Obama-kampanjen 125 miljoner väljarkontakter landet över, mer än dubbelt så många som Republikanerna. Demokraternas gräsrotsorganisation var, trots allt, fortfarande stor, stark och väloljad. De såg till att presidentens anhängare tog sig vallokalerna även i år och att Barack Obama fick rösterna för att bli omvald.

Rasmus Lenefors

Mer att läsa: GP l GP l GP l SR l SR l SR

Uppföljning i Kristianstadsbladet

På valdagen publicerade Kristianstadsbladet en uppföljningsintervju med undertecknad (första intervjun hittar du här) där jag fick möjlighet att summera mina intryck från höstens Obama-kampanj:

Mer att läsa: GP l DN l SvD l SvD