Etikettarkiv: Ryssland

Tillsammans för ett hållbart samhälle

Idag fick jag möjlighet att träffa lokalpolitiker från Ukraina och Ryssland med ett särskilt engagemang för miljöfrågor. Intressant att få samtala om hur vi gemensamt kan arbeta för ett hållbart samhälle, oavsett kommun- och landgränser.

Jag känner en stor respekt och ödmjukhet för personer som kämpar för ett bättre samhälle samtidigt som deras egen demokrati inte kan tas för given.

Mediebilden bortser från Trumps styrka

Publicerad på Dagens Arena 7 juni 2017

Hösten 2016 deltog jag i Hillary Clintons presidentvalskampanj i Florida. Det var min femte valrörelse för Demokraterna.

Vid varje tillfälle har jag fått frågan – både i Sverige och i USA – varför jag som svensk engagerar mig i ett amerikanskt val. Svaret har alltid känts givet. Hur USA och dess politiska styre agerar spelar fortfarande en avgörande roll för resten av världen.

Detta bekräftades dessvärre på nytt under torsdagen, när Donald Trump aviserade att USA kommer att lämna Parisavtalet.

Att USA överger Parisavtalet innebär att vi fortsatt rör oss i snabb takt mot en kritisk temperaturökning, men att den nation som står för de näst största koldioxidutsläppen inte längre anser sig skyldigt att delta i klimatomställningen.

Det är ett agerande som är lika bakåtsträvande som oansvarigt.

Vi kan nu bara hoppas att övriga 194 länder som signerade avtalet i Paris, och inte minst Kina och EU, väljer att anstränga sig ytterligare.

I svensk medieskildring kan det ibland framstå som att Donald Trumps dagar som president är räknade. Är det inte tvivelaktiga kopplingar till Ryssland och läckor från Vita huset är det kritik från västvärldens ledare – inte minst efter torsdagens besked – som bidrar till en sådan bild.

Det här bär starka likheter med mediabilden under George W. Bushs tid vid makten. Det är lätt att bara minnas att Bush den yngre lämnade ämbetet med historiskt låga förtroendesiffror efter Irakkrig, finanskris och orkanen Katrina. Men dessförinnan, och innan Demokraternas återhämtning påbörjades i kongressvalet 2006, blev George W. Bush omvald som landets president 2004 med bred marginal – 286 elektorsröster mot John Kerrys 251.

Mätningar visade samtidigt att om omvärlden hade röstat hade Kerry vunnit med ett stöd på cirka 80 procent.

Det är enkelt, och kanske rent av nödvändigt för att orka, att fnissa åt covfefe-tweets och att Emanuel Macron klämmer åt Donald Trumps hand lite för hårt. Men parallellt med – eller ibland i skymundan av – alla skandaler och märkliga utspel arbetar Donald Trump målmedvetet för att uppfylla sina vallöften och därmed också genomföra ett stort politiskt skifte från sin föregångare.

Inreseförbud prövas, Obamacare hänger löst, muren mot Mexiko ska byggas och ett historiskt klimatavtal lämnas därhän.

Flera av dessa initiativ påverkar människor långt bortom USA:s gränser.

Vi är många i Sverige och i resten av världen som önskar att Donalds Trumps tid i Vita huset blir så kortvarig som möjlig, inte minst efter beskedet om Parisavtalet.

Men våra förhoppningar om att Trumps presidentskap blir kortare än åtta år bör inte ställas till att han tvingas bort genom en riksrätt eller att han själv väljer att avgå.

Republikanernas senaste presidentvalsseger kom just med att George W. Bushs blev omvald 2004.

Att de själva, när de nu även har majoritet i kongressen, skulle tvinga bort sin president är osannolikt, både sett ur ett historiskt perspektiv men inte minst med tanke på att Washington är djupt polariserat.

Möjligheten att USA slår in på en bättre kurs, och att landet kommer att ledas av en administration som vill ta sitt ansvar för klimatomställningen, är öppet för omvärlden och vill erbjuda sin befolkning en sjukvårdsförsäkring, ges realistiskt sett först i och med nästa presidentvalrörelse, 2020.

Och Donald Trumps fyra första månader vid makten har bekräftat det vi redan befarade. Att det är en global angelägenhet att verka för att han inte blir omvald.

Rasmus Lenefors, oppositionsråd för Socialdemokraterna i Huddinge.

Obama och EU måste agera med kraft

Obama och EU måste agera

Publicerad på Nyheter24 16 april 2014

”Obama och EU måste nu agera med kraft för att de-eskalera situationen och få Ryssland att dra tillbaka sina trupper från östra Ukraina”.

Sedan Barack Obama blev omvald 2012 har begreppet ”hans värsta kris hittills” i princip slitits ut. Obamas andra mandatperiod har så här långt präglats av budgetkris, NSA-kris, sjukvårdskris och Syrien-kris. Och nu Ukraina-kris.

De senaste dagarnas utveckling i Ukraina tyder på att krisen är på väg att eskalera. De proryska separatisterna, som i många fall säkerligen utgörs av ryska specialstyrkor, har fortsatt att erövra strategiska byggnader i östra Ukraina. Landets regering har svarat med att sätta in armén. Dödsoffer har rapporterats på båda sidor. Nu har även ryska stridsfordon rullat in i Ukraina.

Detta sker samtidigt som den politiska debatten har börjat kantra mot att Rysslands annektering av Krim närmast får accepteras och att Barack Obama borde glömma Ukraina och istället fokusera på Syrien. En sådan apati vore livsfarlig. Det som krävs nu är tvärtom att president Obama är tydlig mot Vladimir Putin och att han gör allt för att Väst agerar samfällt.

För Obamas egen del är det särskilt hanteringen av Syrien som har försatt honom i en utsatt position gentemot Putin. Obamas ”red line” mot användningen av kemiska vapen visade sig vara tomma ord och det mest valhänta agerandet under hans presidentperiod. Det underströks inte minst av att det blev just Putin som klev in och ”räddade” situationen.

Att president Obama har uttryckt att Rysslands aggression mot Krim och i Ukraina ”kommer att kosta” kräver därför mer konkretion än några utfärdade reseförbud och stoppade visum.  Närhistorien visar också att Vladimir Putin oftast bemöter diplomati med ett hånskratt.

Obama har hittills hanterat Ukraina enligt sin allmänt återhållsamma princip, som tidigare har uttryckts i en minimerad involvering i Libyen och en avveckling i Irak och Afghanistan. Att han till skillnad från sin föregångare tror på diplomati snarare än invasion har på många sätt också varit viktigt för såväl USA som för omvärlden. 

I Ukraina har Obama emellertid trumf på hand, även utan militära medel. Rysslands ekonomi blöder och en annektering av Krim må vara betydelsefullt som maktdemonstration men är samtidigt ekonomiskt vansinne. Obama bör därför snarast ta initiativ till omfattande strategiska sanktioner mot bl.a. Rysslands finans-, energi- och försvarssektor. Detta är troligen det mest verksamma sättet att påverka Putins regim.

En förutsättning för att kunna sätta verklig press på Ryssland är dock att Obama lyckas behålla en enighet i Väst, där många länder har omfattande handel med Ryssland och vissa i är mer eller mindre beroende av rysk energiexport. Tyskland, världens fjärde största ekonomi, får exempelvis 40 procent av sin energiförsörjning från Ryssland. Att bryta Västs enighet, som i princip har varit konstant sedan Kalla kriget, och ytterligare försvaga USA:s ledarroll är självklart också precis vad Vladimir Putin vill. Obama måste därför övertyga EU och övriga allierade om att annekteringen av Krim inte är en fråga att kompromissa om, utan att den är en del i ett större spel om Ukrainas framtid, antingen som en fortsatt självständig stat, med rätt att söka medlemskap i både EU och NATO, eller som en lydstat till den återupprättade Sovjetunion som Putin drömmer om.

Obama och EU måste nu agera med kraft för att de-eskalera situationen och få Ryssland att dra tillbaka sina trupper från östra Ukraina. Det som behövs nu är en verklig ”red line” till försvar av Ukrainas suveränitet och territoriella integritet.

Rasmus Lenefors, statsvetare och politisk sekreterare (S)

Försvagat USA i Mellanöstern?

130924_obama_united_nations_328_rtrDet var rubriken på en läsvärd ledare i Expressen under juldagarna. Och undertecknad delar i stort den sammanfattande analysen av USA:s position och vägval i Mellanöstern. Som att:

George W Bushs krigspolitik var ett kostsamt misslyckande. Det ledde till att Barack Obama år 2008 valdes på löften om en ny giv i utrikespolitiken, byggd på försiktig realism, fredlig diplomati och ekonomiskt inflytande.

Samt att:

Tre år efter de arabiska revolutionernas utbrott är resultaten som bäst blandade. Obama har trots sin återhållsamma inställning dragits in i en hel rad nya konflikter, bränt fingrarna på varenda en, och USA:s inflytande i Mellanöstern har varje gång försvagats.

Ett par andra påståenden i texten kräver möjligen mer diskussion, däribland raderna om Syrien:

I Syrien var Obamas första impuls att undvika inblandning. Han har trots envisa påstötningar från arab- och västländer vägrat intervenera militärt, men det gick i slutändan inte att både vara världspolis och stå vid sidan av. Nu är USA djupt indraget i konflikten, men verkar inte ha någon plan för att vinna den.

Är USA verkligen ”djupt” indraget i konflikten? Den uppfattningen ställer jag mig tveksam till. Snarare sitter Washington fortfarande på läktaren, utan ett genuint engagemang i Syrien.

Däremot är Putins positionering i frågan sannolikt en nagel i ögat för Obama. Men det är inte någon ny rysk storhetstid vi bevittnar. Självmordsdåden i Volvograd understryker tvärtom hur instabilt landet fortfarande är.

Expressens passage om ”Obamas djärva diplomatiska öppning mot Iran” skulle också med fördel kunna breddas. Försoning är självklart att föredra framför krig, men då Obamas agerande samtidigt har retat upp både Saudiarabien och Israel kan det, tvärtemot vad Expressens ledare hoppas och tror, de facto skapa mer instabilitet i regionen. Obama och Kerry behöver med fortsatt noggrannhet hålla sina allierade i schack.

Mer att läsa: DN l DN l SvD I TIME Foto: Politico