Etikettarkiv: State of the Union

Obamas sista State of the Union

Obama State of the Union

I natt, svensk tid, håller Barack Obama sitt sista State of the Union. Det blir följaktligen något av ett bokslut. För även om det år som Obama har kvar i Vita huset är en lång tid i den politiska världen, och mycket fortfarande kan hända som påverkar hans eftermäle, kommer strålkastarljuset ofrånkomligen alltmer att riktas mot dem som tävlar om att bli hans efterträdare.

Så hur summerar vi Barack Obamas presidentskap? Hur är tillståndet i nationen nu, efter att han har suttit sju år vid makten?

Först och främst bör vi påminna oss om att Obama skrev historia när han 2008 valdes till landets första afro-amerikanska president. Han tog då över ett krigstrött och finanskrisande USA och stora – för att inte säga orimliga – förväntningar ställdes på hans budskap om hope och change.

Mycket har också genomförts.

Obamacare är sannolikt hans största bedrift. För även om sjukvårdsreformen har sina brister efter att ha tagit sig igenom den korvtillverkningsprocess som amerikansk lagstiftning utgör så lyckades Obama med det som flera av hans företrädare har försökt – att de facto få en reform på plats. Nu har 15 miljoner fler amerikaner en sjukförsäkring och det har skett ett skifte bort från normaltillståndet att om du blir allvarligt sjuk måste du sälja ditt hem för att ha råd med behandling.  

Därtill har Obama som bekant räddat den amerikanska bilindustrin, fått fart på landets ekonomi, främjat legalisering av homoäktenskap, tinat upp relationerna med Kuba, infört regleringar på Wall Street (nåja) och avslutat krigen i Irak och Afghanistan (vilket dock inte innebär att det råder fred). Detta reformbatteri, plus mycket annat, gör honom till den mest progressiva presidenten sen FDR.

Men. Undertecknad har samtidigt två huvudsakliga invändningar.

För det första. Den skjuts som Obamas politik gav ekonomin har gått många amerikaner förbi. Den berömda ”en-procenten” har under en längre tid fått det enormt mycket bättre och även de minst kvalificerade jobben har ökat. Men gruppen däremellan, USA:s stora medelklass som historiskt har utgjort grunden för landets välstånd, makt och ställning i världen, har de senaste 20 åren i princip inte upplevt någon ekonomisk förbättring alls. Inte heller under Obama. Här har Obamas arvtagare en essentiell uppgift framför sig. För om medelklassen förtvinar, förtvinar USA.

För det andra, internationell terror. Även om den här bloggen anser att det hedrar Obama att han har stått emot att skicka in marktrupper i Syrien, då vi minns det kaos som hans föregångare skapade i Irak och som har lett till ökad extremism i hela regionen, har han likväl hanterat kriget valhänt. Det illustreras kanske tydligast av att Obama stod handfallen när Assad använde kemiska vapen, trots att Obama klargjort att det var en gräns som inte fick passeras. Och, självfallet, av att IS har vuxit. Så oavsett om USA:s nästa president heter Clinton, Trump eller något annat kommer vi sannolikt att få se en ny amerikansk strategi i kampen mot terrorn.

Mer att läsa: Aftonbladet l FortuneHuffington PostPoliticoSR l SVT Foto: Western Journalism

Obama har släppt handbromsen

obama_edited-1Publicerad på Dagens Arena 21 januari 2015

Barack Obama har släppt på handbromsen. Det ökar chanserna för att nästa person som håller ett State of the Union är en kvinna. 

Två dagar innan det amerikanska kongressvalet 2010 besökte jag ett varmt kampanjevent på Mililani High School utanför Honolulu. I vimlet av sockervadd och rödblåa vimplar fick jag möjlighet att byta några ord med Brian Schatz, Demokraternas kandidat till vice guvernör.

”Vi har bara oss själva att skylla”, kommenterade han stramt de opinionssiffror som alla kände till. ”Väljarna straffar oss för att vi inte har fört en tillräckligt bra politik.”

Schatz såg det som skulle bli Demokraternas valresultat 2010 som ett politiskt nederlag. Obama brottades med de i många fall orimliga förväntningar som ställdes på ”hope” och ”change” samtidigt som han försökte nå samförstånd med såväl internationella meningsmotståndare som över partigränserna i ett alltmer polariserat Washington.

Två år senare blev Obama förvisso omvald, men segern var inte främst ett resultat av fyra års politisk succé utan snarare av att Mitt Romney misslyckats med att entusiasmera de breda väljarlagren och att Demokraternas gräsrotsorganisation fortfarande var stor, stark och väljoljad. Och höstens midterms, efter en andra mandatperiod som på många sätt varit kaosartad, resulterade i att Republikanerna nu för första gången sedan 2007 styr kongressens båda kammare och har sin största majoritet i representanthuset sedan 1947.

Barack Obamas enkla utväg i det här läget, när han inte längre har någon valrörelse framför sig, hade varit att överlåta det politiska ansvaret till den republikanska majoriteten och sitta av den återstående tiden i skuggan av det stundande presidentvalet. Obamas State of the Union bekräftade dessbättre att han i stället verkar ha spottat i nävarna och tänker ta strid för den politik som han själv tror på och en gång gick till val på.

Presidenten föreslog flera progressiva reformer i sitt tal. Höjd skatt för höginkomsttagare. Tuffare utsläppskrav. Sänkta avgifter till community college. Addera att Obama nyligen även gett besked om att USA ska återuppta diplomatiska förbindelser med Kuba och att fem miljoner papperslösa ska få laglig rätt att vistas i USA och det går svårligen att hävda att han lägger sig platt för Republikanerna.

I höstens kongressval var ”anti-Obama” en framgångsrik valslogan och Demokraternas kandidater tävlade i att ta avstånd från presidenten. Obama kan genom en handlingskraftig avslutning på mandatperioden lyfta sina egna popularitetssiffror från de personliga bottennoteringar han har varit nere och vänt på. Det skulle inte bara gagna hans eget eftermäle utan även bromsa en opinion för att Republikanerna ska få vrida tillbaka klockan. Demokraternas presidentvalskandidat skulle också slippa ett valår där allt handlar om att distansera sig från Obama.

En stark final på sitt ämbete ökar sannolikheten för att Barack Obamas efterträdare i Vita huset blir en partivän. Och som opinionssiffrorna ser ut i dag skulle det innebära att Brian Schatz, som nu är senator för delstaten Hawaii, är en del av den kongress som för första gången får höra när en kvinna håller ett State of the Union.

Rasmus Lenefors, socialdemokrat som har arbetat i Obamas båda presidentvalskampanjer.

Obama måste återta initiativet

Dagens Arena Obama måste återta initiativetPublicerad på Dagens Arena 29 januari

Barack Obamas andra mandatperiod har så här långt varit närmast kaosartad. Här är tre frågor som Obama lyfte under nattens tal som är viktiga för hans ambition att bli en ”comeback kid”.

Barack Obama har så här långt haft en närmast kaosartad andra mandatperiod. Obama är liberalen vars underrättelsetjänst, utan uppenbara skäl, har avlyssnat Angela Merkels privata telefonsamtal, samt över 30 andra statschefer. USA:s federala verksamhet tvingades i höstas slå igen och vållade den amerikanska ekonomin ytterligare skada. Syrien-konflikten har hanterats skakigt och hemsidan för Obamacare har havererat.

Därtill kan vi inte beskylla obstruerande republikaner i kongressen för allt som vi ogillar med Obama. Varken NSA-skandalen, drönarattackerna eller hanteringen av Edward Snowden är Republikanernas fel.

Obamas förtroendesiffror närmar sig hans personliga bottennivåer och fönstret för att lämna Vita huset med ett bättre eftermäle än det nuvarande krymper snabbt. Snart kommer höstens kongressval att stå i fokus och därefter frågan om vem som blir presidentens efterträdare.

Det är nu Obama måste återta initiativet och hans ”State of the Union” var språngbrädan. Här är tre frågor som Obama lyfte under nattens tal som är viktiga för hans ambition att bli en ”comeback kid”:

Ekonomisk jämlikhet. Det är nu 50 år sedan president Lyndon Johnson förklarade ”krig mot fattigdomen”. Men under de senaste 20 åren har den amerikanska medelklassen upplevt en reell ekonomisk förbättring med 0,5 procent. Det vill säga nästan ingen alls. Detta samtidigt som den berömda ”en-procenten”, trots börskrascher och andra motgångar, har fått det enormt mycket bättre.

Många miljoner amerikaner är fast i fattigdom, trots att de ofta har mer än ett arbete. De växande inkomstklyftorna hotar på sikt hela det amerikanska samhället. Vad händer då med ”Den amerikanska drömmen”? USA byggde sitt välstånd, sin makt och sin ställning i världen på en stor och välmående medelklass. Men om medelklassen förtvinar, förtvinar USA. Det är en existentiell fråga för hela landet. Att Obama la ut kursen mot höjda minimilöner var ett handfast steg mot ökad jämlikhet.

Sjukvårdsreformens syfte. Barack Obama konstaterade under hösten att problemen med Obamacares hemsida frustrerade honom mer än någon annan. Men precis som i fallet med NSA eller hanteringen av Syrien-krisen ställer vi högre krav än så. Obama är inte ett offer eller en passiv åskådare. Han är USA:s president, den högst ansvarige och den som nu måste sätta sig i förarsätet.

Sjukvårdsreformen är Obamas största inrikespolitiska bedrift. Det är nobelt att han nu har tagit på sig skulden för diverse klantigheter, men långt mycket viktigare var det att han gick vidare, spottade i nävarna, och underströk allt som den historiska lagen är till för och allt som den vill åstadkomma.

Israel och Palestina. Det är många som, med rätta, vill höra Obama säga något framåtsyftande om Syrien. Men vad skulle det i dagsläget, med trovärdighet, vara? Washington sitter på läktaren, hänvisade till att följa fredsförhandlingar i Genève och Vladimir Putins goda vilja.

Men det är positivt att Obama lyfte de pågående, intensifierade försöken att medla fred mellan Israel och Palestina. Det är i alla fall en process där USA och John Kerry är aktiva, och i viss mån ledande, och där de fortfarande har tillräckligt stor trovärdighet för att kunna bidra till en lösning. Och det vore onekligen en historisk bedrift att minnas från president Obamas andra mandatperiod.

Mer att läsa: Aftonbladet l Aftonbladet l DN l SvD l SvD

State of the Union en game changer?

Image: President Barack Obama delivers his annual State of the Union Address before a joint session of Congress and the Supreme CourtJag hade förmånen att följa den amerikanska presidentvalrörelsen 2008 på plats i Florida. Morgonen efter valet läste jag i Miami Herald om reaktionerna på resultatet. En av de intervjuade väljarna deklarerade övertygat för tidningen att mardrömmen var över: ”Världen kommer att se på oss annorlunda nu.”

Vi var många som hyste samma förhoppningar.

Och Barack Obamas bedrifter ska självfallet erkännas. Det var hans stimulanspaket som räddade den amerikanska bilindustrin och hundratusentals arbetstillfällen, USA har lämnat Irak, han har som första president uttryckt sitt stöd för samkönade äktenskap, och det var Obama som lyckades ta en historisk sjukvårdsreform i hamn. Därtill har partipolitiska låsningar utgjort bromsklossar i andra fall, som ambitionen att stänga Guantanamo eller att skärpa landets vapenlagar.

Men med det sagt har Obamas andra mandatperiod så här långt varit närmast kaosartad. Obama är liberalen vars underrättelsetjänst, utan uppenbara skäl, har avlyssnat Angela Merkels privata telefonsamtal, samt över 30 andra statschefer. USA:s federala verksamhet tvingades i höstas slå igen och vållade den amerikanska ekonomin ytterligare skada. Syrien-konflikten har hanterats skakigt och hemsidan för Obamacare har havererat. Därtill kan vi inte beskylla obstruerande republikaner i kongressen för allt som vi ogillar med Obama. Varken NSA-skandalen, drönarattackerna eller hanteringen av Edward Snowden är Republikanernas fel.

Obamas förtroendesiffror närmar sig hans personliga bottennivåer och fönstret för att lämna Vita huset med ett bättre eftermäle än det nuvarande krymper snabbt. Snart kommer höstens kongressval att stå i fokus och därefter frågan om vem som blir presidentens efterträdare. Det är nu Obama måste återta initiativet och kvällens ”State of the Union” utgör språngbrädan. Här är tre frågor som Obama borde lyfta i sin ambition att bli en ”comeback kid”:

Ekonomisk jämlikhet. Det är nu 50 år sedan president Lyndon Johnson förklarade ”krig mot fattigdomen”. Men under de senaste 20 åren har den amerikanska medelklassen upplevt en reell ekonomisk förbättring med 0.5 procent. Det vill säga nästan ingen alls. Detta samtidigt som den berömda ”en-procenten”, trots börskrascher och andra motgångar, har fått det enormt mycket bättre. Många miljoner amerikaner är fast i fattigdom, trots att de ofta har mer än ett arbete. De växande inkomstklyftorna hotar på sikt hela det amerikanska samhället. Vad händer då med ”Den amerikanska drömmen”? USA byggde sitt välstånd, sin makt och sin ställning i världen på en stor och välmående medelklass. Men om medelklassen förtvinar, förtvinar USA. Det är en existentiell fråga för hela landet. Som ett handfast steg mot ökad jämlikhet borde Obama i sitt tal, och med eftertryck, förespråka höjda minimilöner.

Sjukvårdsreformens syfte. Barack Obama konstaterade under hösten att problemen med Obamacares hemsida frustrerade honom mer än någon annan. Men precis som i fallet med NSA eller hanteringen av Syrien-krisen ställer vi högre krav än så. Obama är inte ett offer eller en passiv åskådare. Han är USA:s president, den högst ansvarige och den som nu måste sätta sig i förarsätet. Sjukvårdsreformen är Obamas största inrikespolitiska bedrift. Det är nobelt att han nu har tagit på sig skulden för diverse klantigheter, men långt mycket viktigare är att gå vidare, spotta i nävarna, påminna om allt som den historiska lagen är till för och allt som den vill åstadkomma.

Israel och Palestina. Många vill, med rätta, höra Obama säga något framåtsyftande om Syrien. Men vad skulle det i dagsläget, med trovärdighet, vara? Washington sitter på läktaren, hänvisade till att följa fredsförhandlingar i Genève och Vladimir Putins goda vilja. Därför borde Obama fokusera på de pågående, intensifierade försöken att medla fred mellan Israel och Palestina. Det är i alla fall en process där USA och John Kerry är aktiva, och i viss mån ledande, och där de fortfarande har tillräckligt stor trovärdighet för att kunna bidra till en lösning. Det vore onekligen en historisk bedrift att minnas från president Obamas andra mandatperiod.

Mer att läsa: Aftonbladet l DI l DI l SvD l SvD l SvD Foto: NYU Local